Dryga 25 år efter ABBA:s splittring fortsätter musiken att leva vidare.
Rykten om en återförening har florerat länge men medlemmarna har konsekvent avböjt, rentav tackat nej till en miljard dollar (!) för att samla ihop bandet på nytt.
I stället finns det otaliga hyllningsakter som slår mynt av låtarna och legenden om gruppen.
Och alla brukar, enligt mer eller mindre säkra uppgifter, titulera sig "världens bästa ABBA-band" - däribland Waterloo som gästade Kulturens hus med en slutsåld konsert under onsdagen.

Till skillnad från exempelvis Arrival, bandet som spelade på Luleåkalaset för några år sedan, saknar Waterloo originalmusiker i sättningen. Janne Schaffer har tydligen uppträtt med dem tidigare, bland annat i Royal Albert Hall, men i kväll får publiken nöja sig med ett ungt kompband som knappast var med när det begav sig.
Ändå gör Waterloo en proffsig, dedikerad hyllningskonsert, åtminstone under den första akt som NSD hinner närvara vid.
Normalt brukar coverversioner vara som bäst när artisten ifråga förvandlar låten till sin egen, men i de här sammahangen är förstås de personliga tolkningarna tabu.
Tvärtom förväntar vi oss rena karbonkopior av originalet - och Waterloo är duktiga på att efterapa.

Sångerskorna Sandra Vallin och Mia Fernström agerar Agnetha och Frida med den äran och även om rösterna inte låter exakt som förlagorna, har de samma nordiska, iskalla klang i leveransen. Illusionen hålls ytterligare vid liv med hjälp av deras korta scenklänningar och alla typiska dansrörelser som gjorde ABBA-tjejerna så åtrådda världen över.
Då gör det inte så mycket att Johan Löfgren och Martin Håkansson, i sina peruker, framstår mer som Solstollarna (minns ni dem?) än Björn & Benny...
Musikaliskt slås man över att ABBA:s repertoar fortfarande är så slitstark och bra, trots att låtarna har hörts oavbrutet på Finlandsfärjor, karaokediskotek och bröllopsfester genom alla år.

Vänner av mer själfull och expressiv musik har inget att hämta här men i genren klinisk, kritvit pop är Björn & Bennys kompostioner svåröverträffade, rentav perfekta.
Waterloo framför dem med exakt precision, där körstämmorna, gitarrslingorna och de raffinerade arrangemangen sitter lika tajt som stövlarna på Agnetha & Frida.
Örhängena avlöser varandra redan i första akten - inledande Take a chance on me, underbara When I kissed the teacher, lugnare My love, my life, givetvis även klassiker som Knowing me knowing you och SOS.Kul att de även kör mer bortglömda låtar, som den Motownstompiga Angel Eyes och Björn Ulvaeus egen favorit Suzy hang around.
Oförargligt, uddlöst, egentligen utan andra poänger än att "casha in" på Sveriges största band genom tiderna (Björn & Benny tjänar förstås en massa royalities också) - men som "fejkad plast" betraktad är Waterloos show alldeles utmärkt.